Glassätar-bil – En hyllning

Glassätar-bil – En hyllning

5 oktober, 2020 Kärleksförklaringar 0

Glassätar-bil eller det vanligare namnet, entusiastbil. Vi här på Hej Bruksbil kallar dem dock för glassätar-bilar. En bil som du inte åker i varje dag. Något som inte är din bruksbil. Man tar ut den på en sväng då och då när det är fint väder. Svänger förbi Sibylla kanske, köper en mjukglass, tar en sväng på på någon krokig gammal riksväg för att sen åka hem och parkera den i garaget igen. Idag var en sådan dag. Så jag tog min lätt knarkiga Ford Sierra från 1985 på en liten sväng.

Varför är detta så njutbart då?
För alla är det individuellt. Men för mig handlar det om den avskalade känslan av att framföra en över 30 år gammal bil. Den skiljer sig så enormt mot dagens bilar. Finns ingen servo som dövar känslan av styrningen och vart man har framvagnen. Ljudisoleringen är minimal så allt och lite till hörs in i kupén, vilket gör att man inte kan åka särskilt fort eller långt, utan att kanske börja lida en aning.
Den mekaniska känslan av att både gas och kopplingspedal är mekaniskt länkade med sina respektive länkage och återkopplar underbart till förarens fötter. Sen finns det ingen start-i-backe-assistans, ingen antispinn/sladd, ABS, AC eller annat modernt lull-lull. Ingen lyx öht.
Det enda lyxen som finns på min bil är takluckan.
Allt detta ovan stående gör det till den totala negationen till min bruksbil och jag älskar det. För helt plötsligt så handlar det inte om att ta sig från punkt A till punkt B snabbast möjligt. Utan nu handlar det om resan i sig.

Dagens bilar är gjorda för komfort och har en massa lull-lull så som bluetooth, AC, massage i stolar, farthållare mm. Det inga problem att sitta 2-3h timmar i sträck för att så snabbt som möjligt ta sig dit man ska.
Men i dessa gamla bilar är det nästan omöjligt. Det är det som är charmen.
Om ni minns tillbaka till er barndom, ni som är 30+.
När man skulle åka till stugan, släkten på västkusten, fjällen eller vart som helst en hyfsad bit bort. Då var det minst 1 stopp per timme. För att det var varmt kanske, det var högljutt i kupén och att äta medans man körde var inte att tala om.
Det fanns ju så fina rastplatser tätt efter våra vägar att stanna på.
Så man stannade där och gjorde en picknick av det hela. Väldigt trevligt om du frågar mig.
Man per automatik träffade andra människor som man aldrig annars skulle ha träffat, man fick se fin natur och man fick en välbehövlig rast ifrån att sitta i bilen med träsmak i arslet och sommartid den obevekliga värmen.
Allt detta har med dagens bilkörning försvunnit. Idag är det fortast möjligt fram till sin destination. Behöver man något att äta så sladdar man snabbt in på en mack efter vägen och beställer en meny som man sen trycker i ansiktet under färd.

Därför älskar jag att ta en lite längre tur med min gamla Ford Sierra då och då. Framförallt en dag som denna.
Man kan inte ha bråttom, man bör stanna då och då för att slippa ”kriget” som är i bilen medans man kör, samt i fallet med en gammal Ford, kolla oljan. Man uppskattar sin omgivning så mycket mer när man färdas i en sådan här bil. Man åker igenom gamla brukssamhällen med fina gårdar, ser de slagna åkrarna, björkarnas gulnade blad och njuter av solens värmande strålar till fullo.
För när man indirekt ”tvingas” att ta det lugnt och bara flyta med. Det är då man upplever allt runtomkring sig till 100%.
Denna fina höstdag hade jag knappast sett på samma sätt om jag åkt en sväng i min moderna bruksbil som jag åker varje dag.
Så, tack min kära Ford. Detta var nog sista svängen innan det blir vinterförvaring för dig. Du får komma ut först till våren igen.

This website uses cookies. By continuing to use this site, you accept our use of cookies.